Weeping Willows Varberg 18/7

IMG_1291Tog tillfället i akt att besöka denna spelning på Varbergs fästning. Weeping Willows har jag följt från starten 1997 och tvekade därför inte att ta tåget till Varberg för att uppleva detta.

I högtalarna innan Weeping Willows ska börja spelas The Smiths ”Please, please, please let me get what I want” följt av Sinatras ”Willow, weep for me” (tror att jag för första gången insåg var bandnamnet kommer ifrån!) och det känns som att de två låtarna fungerar som bra avantgarde för att komma in i den rätta stämningen inför Weeping Willows konsert.

Man inleder med ”The World is far away” från senaste plattan ”The time has come”, och den presenterades som Weeping Willows återgång till soundet från första skivan ”Broken promise land”. Och jag kan bara hålla med. Bandet har alltid varit som bäst i de stora, sorgsna och bombastiska gesterna och redan inför presentationen av andra låten säger sångaren Magnus Carlsson i det strålande solskenet att ”vi får låtsas som att det är dåligt väder… det passar vår musik mycket bättre”.

Tyvärr känns det inledningsvis ganska segt, och det är först i den femte låten, utomordentliga ”Blue and alone” från första plattan, som den där gåshudskänslan infinner sig. Något som stör mig och håller tillbaka den där riktigt bra konsertupplevelsen är intrycket att Magnus Carlsson inte känns riktigt seriös. Han gör nästan narr av sig själv där han dansar vals med en fiktiv partner och jag får intrycket att han på något sätt skäms över den musik han framför, vilket han absolut inte borde göra! Faktum är att jag håller Magnus Carlssons sångröst som en av de bästa manliga sångrösterna i Sverige. Överträffad endast av Joakim Thåström och Henric de la Cour.

Därför är det lika förlösande som chockerande när den första riktiga hitkänslan kommer med låten ”Touch me”. En låt som var en hit när den släpptes, men som kanske är den som skiljer sig mest från bandets övriga material. Efter låten förklarar han att ”den handlar om kärlek… precis som nästa låt också kommer att göra…” Här följer skratt i publiken, men Magnus är gravallvarlig när han fortsätter ”för vi behöver mer kärlek”. Där känns han mer seriös och börjar röra sig och efterlikna sin store idol Morrissey desto mer. Och här har han och bandet styrkan!

Kanske hade det sett annorlunda ut om Weeping Willows hade varit förband åt någon annan, mindre folkkär artist. Bästa spelning jag har sett med dem var faktiskt på Hultsfred 2004 när just självaste Morrissey skulle spela på samma scen ett par timar senare. Magnus själv ansåg att de var förband till Moz och var därför helt lyrisk och genomförde en helt grym spelning (som även innehöll The Smiths-covers!)!

Dessutom saknar jag flera låtar från underskattade ”Presence”, en skiva jag håller nästan lika högt som debuten. Men jag får ”Stairs” som sista låt innan extranumret och efterföljande avslutningen med majestätiska titelspåret från debuten är svårslagen.

Låtlista:
1. The World is far away
2. Grains of sand
3. Do you still love me
4. Let the river flow
5. Blue and alone
6. While I’m still strong
7. Touch me
8. Ghost of love
9. It takes a strong heart to love
10. Lovers never say goodbye
11. (We´re In) Different Places
12. The moon is my witness
13. Stairs

Extranummer:
14. Broken promise land

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *