Uppgång & fall

Jag tänkte i det här blogginlägget beröra artister som tycks ha vunnit allt, och svårigheten hos dem att behålla någon sorts integritet och konstnärlig skapandekänsla efter att detta har inträffat. Ta Eskilstunabandet Kent som inledande exempel. Under ett par år på nittiotalet (1995-1999) spottar man ur sig fyra helt fantastiska skivor. Debutplattan lät klassiskt  indie (kent 1995), andra plattan erövrade en större publik i och med tracksettan Kräm (Verkligen 1996), med tredje plattan (Isola 1997) befäste man sig som ett av Sveriges absolut bästa band, och sista albumet på nittiotalet med albumnamn efter platsen där första replokalen låg (Hagnesta Hill) var ytterligare ett bevis på Kents storhet. De två sistnämnda albumen släppte man dessutom på engelska och nådde därmed en publik utanför landets gränser.
Och denna framgångssaga kröner man dessutom med att släppa ett album med samlade b-sidor (det vill säga låtar som inte passat att hamna på vare sig fullängdsalbum eller singelframsidor), ett dubbelalbum som hade slagit vilket album som helst från annan valfri svensk grupp.
Men därefter händer det något… Jocke Berg verkar få storhetsvansinne och bestämmer sig för att skriva ett album med ambitionen att varje enskild låt ska kunna släppas som singel. Detta resulterar i albumet Vapen&Ammunition (2002), ett album med ett par riktiga höjdpunkter, men även för första gången ett par riktigt dåliga låtar. Dessutom märks tydligt Jockes kommersiella ambitioner med plattan. Borta är det unika soundet och istället börjar man låta som andra band, spelas på kommersiella radiokanaler,  och attraherar nya lyssnare som tror att indie har något med landet Indien att göra. Jag tror att jag kan peka på exakt när kent slutar att vara unika och helt tappat sin konstnärliga stringens. I samband med deras enda spelning 2003 (på Stadion i Stockholm) ber man publiken att klä sig i vitt… det slutar med att 30000 personer i vita kläder besöker konserten… 30000 helt i vitt! Som ett väckelsemöte hos Pingstkyrkan eller annan valfri sekt! Efter det här hade man vunnit allt. Det fanns inte längre någonting mer att sträva mot. Jag har ingen aning  hur många album man släppt efter det här, vilka som är kvar i bandet, om de fortfarande turnerar osv. Bandet är ett band bland andra, de gör inga speciella låtar eller skivor, men framför allt har man inte längre ambitionen att göra den där bästa skivan igen.

Låt mig dra paralleller till ett annat band, nämligen britpopvågens främsta fanbärare, Manchestergruppen Oasis. Åren 1994 och 1995 släpper man två kompletta popalbum (Definitely maybe 1994 och What’s the story Morning glory 1995) och med starka singlar som ”Live forever”, ”Wonderwall”, ”Supersonic”, och ”Don’t look back in anger” erövrade man världen. Det fanns nog inte en enda människa i hela världen (i stort sett) under den här tiden som inte kunde sjunga med i textraden ” ’cause maybe, you gonna be the one that saves me. And after all, you’re my wonderwall”.  I augusti 1996 gjorde man två spelningar i Knebworth park i norra England. 250000 betalande såg de här spelningarna, 7000 utöver det som var specialinbjudna och uppskrivna på gästlistan, men framför allt – 2,6 miljoner människor hade försökt få tag på biljetterna… 2600000!! Oasis hade erövrat allt, man hade uppnått allt det man ville åstadkomma och arbetarklasslynglarna från Manchester hade dessutom nu gått och blivit miljonärer. man hade helt tappat sin revanschlusta och bröderna Gallaghers interna problem började alltmer ta platsen i media. Man grävde ner sig i ett moln av kokain och jag kan i ärlighetens namn inte heller i det här fallet nämna särskilt många album efter 1996 eller sjunga med i några nyare låtar.

Det sista bandet jag tänkte omnämna är en hype som inträffade runt år 2008. Under att par månader var Glasvegas bandet på allas läppar. Musikjournalister höjde dem till skyarna, kreddiga artister utnämnde debutplattan till årets bästa och man såg inget stopp i hur långt bandet kunde gå. James Allans socialrealistiska texter om samhällsproblem tillsammans med klassisk poprock gjorde bandet unikt 2008. Att Alan dessutom sjöng på dialekt (skotska) spädde bara på mytbilden om bandet. Likt Oasis bestod Glasvegas av fattig arbetarklass som la ner hela sin själ i första plattan och i och med detta lyckades man göra ett oerhört bra album. Men därefter hände något. Med hypen kom framgångarna, turnéer i hela värden, pengar började rulla in på kontot. James Alan har sagt det själv i en intervju: ”efter första plattan behöver jag inte längre oroa mig för om jag kommer kunna ha råd med mat i morgon” . 2011 släppte man uppföljaren (Euphoric/Heartbreak). Musikaliskt inte så olikt, men borta var passionen i texterna, man sjöng inte längre med inlevelse om samhälleliga problem eller försökte upplysa lyssnaren om vad som egentligen är viktigt. Man blev ett band som andra.

Så hur gör man egentligen för att behålla sin integritet och drivkraft efter enorm framgång? Går det över huvud taget? Vi har sett bevis på bevis på band som misslyckas, men finns det band som motbevisar min teori? Kom gärna med kommentarer på band som faktiskt lyckas behålla sin integritet trots enorm framgång och rikedomar! Och nej, jag vill inte höra något om The Hives i det här fallet…

Lyssna på:
Kent – Kräm
http://www.youtube.com/watch?v=Ix_Sw6wOsAM
Oasis – Don’t look back in anger
http://www.youtube.com/watch?v=r8OipmKFDeM
Glasvegas – Daddy’s gone
http://www.youtube.com/watch?v=3uSdQxKaBfU

/Tobbe S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *