This is Hultsfred 2013 – A festival odyssey

När konsertarrangören FKP Scorpio förra året beslöt att lägga ner Hultsfredsfestivalen och ta med sig namnet för att starta en ny festival några mil norr om Stockholm var det många med mig och Tobbe som upprördes något oerhört av detta (musikföreningen Alternativet tog faktiskt sina första stapplande steg just på Hultsfredsfestivalen år 2004!). Under årens lopp har det hållits klassiska spelningar på den här marken, ta bara band som Jesus & Mary Chain, Van Morrison, Iggy Pop, The Cure, Thåström, Broder Daniel och många, många fler. Inte heller att förglömma Oasis andra spelning utanför de brittiska öarna 1994, när de precis var på väg att slå igenom på bred front. Denna institution bland festivaler var inte bara på väg att gå i graven – man hade dessutom mage att stjäla namnet och placera det i Stockholmstrakten! Lyckligtvis fanns det några eldsjälar kvar i det småländska lilla samhället som inte kunde acceptera det här. Blott två månader före avspark bildades den ideella föreningen This is Hultsfred som en motreaktion till att Hultsfredsfestivalen flyttades till Stockholm, med syftet att hålla kvar en festival vid det vackert belägna området kring sjön Hullingen. Mottot för nygamla festivalen är ”går det inte så går det ändå!”.
Det finns få saker som kändes så självklart som att det här måste vi bara stötta, så fredag eftermiddag efter avslutad arbetsdag var det bara att packa bilen och bege sig iväg på den tre timmar långa roadtrip mot småländska Hultsfred.

 

Runt åtta drogs handbromsen i bilen och första ölen knäcktes. Då planen var att inte sova i ett tält krävdes inte så mycket mer förberedelser utan efter att ha löst in biljetten och fått festivalarmbandet blev det lite till förfriskningar i baren innan det var dags för Miriam Bryant att äntra scenen. Miriam är den 22-åriga göteborskan med den fantastiska rösten, vars debutalbum ”Raised in rain” släpptes tidigare i vår. Hon har börjat uppmärksammas på bred front, även utomlands, och hon har bland annat genomfört en utsåld klubbturné i Tyskland. Senaste singeln, den fantastiska ”Push play” varvas flitigt på radio och diverse media.

 

Det som utmärker Miriam är i huvudsak hennes röst, något som hon verkligen bevisar live. De flesta låtar är lågmälda som framför allt lyfter fram den fantastiska rösten. Setlistan är kort (även om hon varvar sina egna låtar med oväntade covers som exempelvis Lady Gagas ”Pokerface”!) och efter runt halvtimmen kliver hon av scenen för att strax återvända och avsluta kvällen med hiten ”Push play”.

 

Efteråt fick jag en pratstund med henne och även dela lite vin backstage. Hon berättar att hon var nöjd med spelningen och publikresponsen, samt att det var kul att vara tillbaka i Hultsfred. En av hennes första spelningar var faktiskt på Hultsfreds rookiescen!
Efter ett par ord till med mig och även några fans som upptäckt att hon var ute bland folk var Miriam tvungen att hasta vidare mot nästa spelning. Dagen efter skulle hon nämligen även uppträda på ”Fejk-Hultsfred”! Jag önskade henne lycka till samt hoppades att våra vägar skulle korsas igen.

 

Efter att ha slötittat på ett band i Teaterladan vid namn Hurricane Love (bandet gjorde en okej spelning, men jag såg dem mest som en transportsträcka fram till kvällens höjdpunkt Sator!) var det så dags för Borlängebandet att göra entré! Bandet har kommit att kallas för Hultsfreds egna husband efter att de har genomfört en massa spelningar på Hultsfredsfestivalen under 80- och 90-talet.Chips Kiesbye levererar, tillsammans med Kent Norberg, Hans Göfvert, Heikki Kiviaho och Michael Solén en rakt igenom klockrent klassisk Hultsfredsspelning. Det är ren rock’n’roll utan tillsatser, när den är som allra bäst. Chips proklamerar från scenen: ”Vi heter Sator och kommer från Hultsfred. När vi åkte hit spöregnade det hela vägen från Stockholm till Linköping, särskilt vid Sigtuna. Det finns bara ett Hultsfred och det ligger här”!

Man blandar och ger från bandets 80- och tidiga 90-talsskivor, men även senare alster som exempelvis 2011 års ”Under the radar”. Man hinner även med en utomordentlig cover på låten ”This is my life” av den danska rockgruppen Gasolin’, innan kvällen rundas av med den moderna svenska rockklassikern ”I wanna go home”.

 

Efter att ha kastat ett öga på bandet Drivvedsfolket var det så dags att smyga sig bort mot bilen för några timmars sömn.

 

Lördagen börjar med ett uppvaknande fyllt av sprängande huvudverk, illamående samt värk i kropp och leder efter att ha sovit ihopkrupen i baksätet på bilen. Efter att ha samlat tillräckligt med kraft för att ta mig ur bilen ser jag att klockan är 11.00. Efter att ha kastat upp i hörnet av parkeringen får jag hjälp av en funktionär att lokalisera vatten (funktionären bjuder mig för övrigt på frukost för 40kr, så jag måste ha sett ynklig ut!). Med mat, vatten och kaffe i magen känns det hela mycket bättre och jag vandrar in mot centrum för att handla mer mat och andra förnödenheter. Jag försöker prata med så många jag hinner av lokalbefolkningen och det verkar som att de flesta av dem är genuint glada över att festivalen finns kvar (tvärtemot vad man kanske trodde angående en rockfestival några stenkast från centrum!). En reporter från den lokala nyhetstidningen svarar med ett brett leende på frågan om hur det känns att behöva jobba på en lördag:
”När det är Hultsfredsfestival måste man jobba!”

 

Jag hinner precis tillbaka för att se dagens första band, The So’mores. Vacker poprock och stämsång och jag känner spontant att jag ska kolla upp dem mer. Därefter slötittar jag på band och pratar och dricker öl med folk och inväntar den här kvällens kulmen, det banbrytande garagerockiga bandet The Nomads! Innan dess hann jag med att upptäcka för mig ett nytt och högst intressant band vid namn The Indigo Clan. Om man ska försöka beskriva hur de lät så kan ni tänka er ett avskalat Strip Music fast med en kvinnlig sångerska. Jag fastnade främst för de melodiösa refrängerna och den massiva ljudmattan, samt sångerskans energi på scenen.

The Nomads är ett band som när det begav sig kanske var 20 år före sin tid, och jag kan nog säga att utan dem hade vi nog inte haft band som The Hives och The Hellacopters. Spelningen börjar lite trevande men växer mer och mer (liksom publiktillströmningen) och efteråt får jag nog säga att detta var This is Hultsfreds bästa spelning.


Upprymd av The Nomads spelning (men trött och sliten från gårdagens eskapader) beger jag mig så mot Teaterladan för den här festivalens sista spelning. Gruppen som har tilldelats denna ära är småländska Vånna Inget. Bandet räknas nog som ett Malmöbaserat band men medlemmarna härstammar från olika platser i Småland och just bandnamnet är småländsk dialekt där ”Vånna” kan översättas ungefär med ”bryr sig”. Bandet spelar charmig poppunk med distinkt ljudmatta och med politiska texter samt särpräglad röst signerad sångerskan Karolina Engdahl. Tankarna går framför allt till band som Tant Strul och Pink Champagne, men man kan även skönja inslag av modernare göteborgsfluktande popmelodier. Det är mycket politik och jävlar anamma, och man avslutar konserten med ordern ”jag hoppas att vi ses här nästa år med, och jag hoppas att borgarna då förlorar valet”!

 

 

 

 

Efteråt återstår inte mycket mer för mig än att återigen bege sig mot bilen, frusen och trött, men på sprudlande gott humör efter en två dagars riktigt skön upplevelse. Det jag framför allt tar med mig från den nystartade Hultsfredsfestivalen, eller This is Hultsfred, är allt det postivia som denna omstart har fört med sig. Hultsfred är tillbaka i småskaligheten (nästan lite indie-feeling), alla besökare är glada och trevliga, och även om man inte träffats förut drar man sig inte för att prata med främlingar som om det vore det mest naturliga, och samtalsämnena varierade alltifrån Van Morrisons spelning på festivalen 1989 till när det egentligen var läggdags för killen som hade båda sin mamma och pappa som funktionärer på området.

 

Så tills nästa år This is Hultsfred, ett stort tack!

 

/Tobbe S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *