Rock’n’roll är död!

Tema: De klassiska svenska festivalernas undergång. Del 1:

Bilden är hämtad från www.peaceandlove.se
 Okej, nu tar vi det från början. Det hela började med att Sveriges då största festival, Hultsfredsfestivalen, började gå med förlust runt 2004 (trots festivalens kanske bästa bokningar någonsin – Morrissey, Pixies m.fl). Festivalen revanscherade sig dock och åren 2005 och 2006 slår man rekord, både i antal besökare och intjänade stålar. Dock skulle det inte dröja länga till lyckan återigen vände. Efter ett par år med vikande försäljningsintäkter begär sig festivalen och arrangörerna Rockparty sig själva i konkurs 2010.
2011 är det dags för nästa stora svenska festival att begära sig i konkurs. Arvikafestivalen dras med dåliga siffror och säljer bara hälften av de förväntade biljetterna och tvingas att ställa in och konkursa.
Men i år har festivaldöden slagit alla rekord. Det hela börjar med att Hässleholmska Siesta tvingas att ställa in. Trots utmärkt artistutbud säljer man för lite biljetter och tvingas ta det drastiska beslutet. Det dröjer inte länge innan vi får nästa chockbesked… Efter Hultsfreds nedgång växte Borlänges stolthet Peace&Love till att bli Sveriges största festival, men nu gick man från ofattbara 50000 besökare året innan till att sälja knappt 9000 förköpsbiljetter i år! Därmed kan man inte betala alla räkningar och blir även dem tvungna att ställa in, bara en månad före årets upplaga skulle dra igång.
Nu är stenen i rullning! Snart börjar festival efter festival att vända ut och in på fickorna och dränera samtliga gömmor efter möjliga monetära tillgångar för att hålla just sin festival flytande.

Sundsvalls Gatufestival blev nästa festival ut på plankan. 33000 betalandes besökte festivalen, men för att hålla skutan vid liv hade det behövts 45000. Festivalen gick redan förra året med 3 miljoner i förlust, men med ny ledning, ny konceptscen, mindre område, och med mer lokala svenska artister skulle den negativa trenden vändas. Så blev dock inte fallet och Sundsvalls Gatufestival blev 2013 års tredje konkursande festival.
Tivolirock är en annan anrik festival som mötte ljuset vid tunnelns slut den här sommaren. Kristianstadsfestivalen drog igång 1984 med 500 besökandes och The Nomads som största dragplåster. Under åren kom och gick storheter som Wilmer X, Sator, Broder Daniel, Eldkvarn, Olle Ljungström, Moneybrother och Thåström och fram mot 2007-2008 är man uppe i stadiga 8500 besökare. Därefter sviker publiken och 2012 infinner sig endast 2100 besökare. Efter årets festival, med artister som bland annat Oskar Linnros och Alina Devercersky, nåddes vi så av beskedet att årets Tivolirock även blev det sista. Man har inte släppt publiksiffran eller angivit orsak till varför man lägger ner men sett till övriga festivaler den här sommaren kan man nog dra sina egna slutsatser hyffsat enkelt.

Men varför har det nu blivit så här? Vad är det som gör att den ena efter den andra anrika rockfestivalen får duka under? Och hur kommer det sig att vissa festivaler trots allt överlever?
I det här första blogginlägget på det morbida temat Festivaldöden ska jag och Tobbe C. försöka förklara och ge vår syn på saken. Både spekulativt och mer vetenskapligt (dock inte vetenskapligt enligt vetenskapliga vedertagna metoder, utan kanske mer åt ”vetenskapliga gissningar”).
Vi börjar med att se till när de svenska rockfestivalerna var som störst.  Hultsfredsfestivalen peakade 2005 med 31800 besökare, Tivolirock år 2007 med 8500, Arvikafestivalen 2009 med 22500 besökare, Sundsvalls gatufestival och Siesta 2010 med 45000 respektive 10000. Peace&Loves rekord slogs 2011 med hela 50000 betalandes.

Om vi som exempel säger att den genomsnittlige festivalbesökaren är runt 20 år innebär det att när ovan nämnda festivaler gick som allra bäst så borde genomsnittsfödelseåldern ligga runt 1980-1985. När samma festivaler börjar gå under skulle dessa genomsnittsmänniskor nu uppnått en ålder kring 28-33 år. Enligt Statistiska Centralbyrån låg medelåldern för förstfödda barnet år 2011 mellan 28,9-31,5 år, det vill säga de personer som gjorde Hultsfred&co till succéer runt 2010 förmodligen nu är föräldrar med helt andra tankar än hur årets festivalflagga ska se ut.

Men vad är det då som gör att tillströmningen till de klassiska rockfestivalerna från de yngre generationerna inte finns där? Varför vill inte dagens 16-20-åringar åka och tälta på en åker mitt inne i mörkaste Småland? Hur kan housefestivaler som Summerburst slå alla rekord, eller stadsfestivaler som Way Out West lyckas hålla en stadig publikskara år efter år?

En teori jag ofta brukar lägga fram i samtal med mina vänner på diverse fester att vi (födda i slutet av 70-talet och början av 80-talet) var de sista som brann för musik. Vi la alla pengar vi hade på cd-skivor, hade ingenting emot att tälta på en lerig åker utan att duscha på en vecka samt vara uppe hela natten till tonerna av grannarnas blandand utströmmandes från en bandare.
Om vi spinner vidare på denna högst personliga teori och tittar på den samlade försäljningsstatistiken av musik under samma år:

Statistik musikförsäljning
Källa: www.ifpi.se
Enheter*
År
2002
27920669
2003
24576413
2004
20003025
2005
18579378
2006
17996764
2007
16461248
2008
15904800
2009
16589954
2010
13600000
2011
10257000
2012
8706000
2013(2013.01.01-2013.06.30)
3198000

*Statistiken visar sammanlagd legal försäljning av album, -singlar, -videos, samt digital försäljning av musik.

Som vi ser i tabellen har den legala försäljningen av musik stadigt minskat sedan början av 00-talet i samband med den digitala revolutionen där utbudet blivit avsevärt enklare att komma över genom bland annat illegal nedladdning. Eller kan det vara så att människor idag inte brinner på samma sätt för organisk musik (med organisk musik avses här musik inspelat med instrument såsom gitarr, bas och trummor)?
Har den digitala revolutionen gjort att dagens ungdom glömt vad vi i den äldre generationen ville ha ut av musikkonsumtion? jag tänker då på värden såsom provokation, revolution, samhällskritiksism och ett långfinger mot etablissemanget? Har vi gått från att konsumera ett totalvärde kring fenomenet musik till att helt enkelt konsumera musik, i något som speglar dagens samhälle i stort, med hela dess slit-och-släng-anda? Eller är det så att dagens dansmusik betyder precis samma för dagens ungdom som rockmusiken gjorde för oss 30-plusare i mitten av 90-talet?
För er som inte riktigt hänger med i mitt blogginlägg försöker jag dra slutsatser utifrån tesen att minskad musikkonceptkonsumtion hänger ihop med de klassiska rockfestivalernas död, samt en ökad singel- och låtkonsumtion genom streaming och downloads istället gynnar dansfestivaler. Man betalar alltså för att få dansa till  samma version av samma låt som man laddat ner tidigare i veckan, istället för att höra ett rockband påverkade av alkohol göra en sämre, men ack så minnesvärd, version av en låt från ett rockalbum.
 Jag hoppas kunna få några svar att redovisa i nästa blogginlägg på temat.
/Tobbe S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *