Popsicle Liseberg 2018.08.08

Jag föddes för sent. Om jag bara hade kommit till världen en sisådär fem år tidigare hade jag kunnat sett Popsicle live under den svenska indie(swindie!)-vågens absoluta glansdagar. Jag var visserligen tillräckligt gammal för att uppskatta musiken och jag hade redan då börjat hitta till det jag anser vara bra musik, och att växa upp under 90-talet var fantastiskt! Även om jag var för ung för festivaler och spelningar. Jag minns när Popsicle önskade livet ur Arvingarna på Grammisgalan -92 (eller var det senare?), jag kommer ihåg när episka ’Not forever’ gick på Z-tv. Fördelen med att nu vara vuxen är att många av de här banden gör en del comeback-spelningar. Och ikväll fick jag då äntligen uppleva just Popsicle live!

Det märks att frontmannen Andreas Mattson åldrats. Det lilla hår han har kvar på huvudet är grånat och rösten håller inte riktigt, men det gör inget en sådan här kväll! En bit in i setet säger han:

”Vi är Popsicle, och vi från 90-talet. Tror vi spelade här -96. Men nästa låt spelade vi inte då för vi bestämde oss ett tag för att inte spela den live. Så ikväll blir det premiär!”

varpå man kickar igång introt till ’Hey Princess’!! Bandet blandar hittar med lite mer rariteter och man märker faktiskt hur kul de har på scen. Superhitten ’Not forever’ är fantastisk men ikväll håller jag nog ’How come we’ samt extranumret ’Please don’t ask’ högre. Men viktigast av allt!! Mitt under brinnande konsert släpps bomben; min Way out West-partner och kollega på bloggen Kim messar och säger att Popsicle gått ut på deras Instagram och meddelat att de även ska spela på årets festival! Ungefär samtidigt bekräftas det dessutom från scenen. Jag tror den spelningen kan bli ännu bättre, då man kanske får höra lite andra låtar och dessutom kan vara lite påverkad av alkohol (körde bil ikväll)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *