Hyllning till b-sidan

Minns ni tiden när man köpte singlar? Hur nästan lika spännande det var att få höra b-sidor, okända, och ibland obskyra, låtar som sedermera aldrig hamnade på något album? 90-talister och 00-talister har nog ingen aning om vad jag pratar om, men vi andra (80-talister och bakåt) känner förhoppningsvis igen oss.

Fenomenet b-sida härstammar egentligen från tiden före CD-skivan, när musiken man lyssnade på kom från vinyl-singlar eller -EP’s. En LP-skiva består av en a-sida och en b-sida (andra sidan av LP:n) så efter man hört singeln (a-sidan) kunde man vända på skivan och lyssna på b-sidan. Ofta var dessa b-sidor inte lika bra (mindre ”hit-iga”) låtar som inte riktigt fick plats på fullängdaren, men ibland dök det upp undantag. Att Kent gömde undan ”En helt ny karriär” eller ”Utan dina andetag” som simpla b-sidor (till singlarna ”Kräm” och ”Om du var här”) borde rendera spöstraff, likaså Ulf Lundells ”Hon gör mig galen” som från början endast var tänkt som b-sida till ”Pojkarna längst fram”.

Medan vissa band nyttjade b-sidan som simpel utfyllnad till huvudsingeln (exempelvis band som släppte en singel, sedan tre olika versioner däribland en eurotechno-version av samma singel!) som b-sida, fanns det andra band som till 100% gick in för b-sidan. Redan omnämnda Kent var ett. The Smiths ett annat, mycket bättre alternativ. Eller Suede, som liksom idolerna i The Smiths ville att varje singelbaksida skulle vara MINST lika bra som a-sidan. Något som fick till följd att man senare ångrade att låten aldrig togs med på huvudalbumet – då den ofta höll högre kvalitet än flera av albumlåtarna!

När den tekniska utvecklingen i början av 90-talet ledde till att man lämnade LP-skivan till förmån för CD-skivan lyckades ändock fenomenet b-sida hänga med. Kanske för att singlar fortfarande sålde som smör i solsken, och att singeln ännu inte gick att få tag i på något annat sätt än lagligt köp av fysiska singelskivan. Rent tekniskt var det inte längre ”en baksida” men fenomenet fyllde likväl sitt syfte. Oasis spottade ur sig ett antal riktigt grymma singelbaksidor under britpopvågens crescendo, liksom svenska indiepopband i mitten av 90-talet.

En annan aspekt som höjde statusen på b-sidorna var att singlarna de släpptes ihop med trycktes upp i begränsad upplaga vilket medförde att samlarvärdet (och ”kreddigheten”) i att exempelvis äga en tidig Broder Daniel-singel bara steg med åren. Kunde man inte skilja på två låtar som en bättre och en sämre, kunde man släppa båda som huvudsinglar och då kallades det för ”dubbel A-sida”. Tidiga exempel på detta är Beatles ”Strawberry fields forever / Penny Lane”, liksom senare exempel är Kents ”FF / VinterNoll2” eller Håkan Hellströms ”Saknade till havs / River en vacker dröm”.

Men efter den digitala revolutionen övertagande släpps numera inte fysiska cd-singlar (även om revolutionen har lett till en motvänd reaktion, där allt fler band väljer att släppa album i LP-format) utan nuförtiden släpper man en låt digitalt. Låten släpps ensam eller ihop med andra, men just som a-sidor. B-sidan som fenomen börjar snabbt tyna bort, men jag håller hårt i mina rariteter – inte bara för det monetära värdet utan mer för minnet av en svunnen tid, när tv-program som ”The top 40 singles chart” betydde allt och man med spänning följde vilka av Blur eller Oasis som skulle vinna ”The battle of Britpop” med singelsläppen ”Country House” respektive ”Roll with it”…
…Blur vann med fler sålda singlar, men Oasis krossade senare Blur med flest sålda album med sin ”(What’s the story) Morning glory?” så man får nog säga att slaget sluta oavgjort

Suede med fantastiska b-sidan ”My dark star” (live):

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *