Oasis: Supersonic

Supersonic

Vad?              Oasis: Supersonic, en dokumentär om bandet från starten fram till konserterna på Knebworth park

Var?               I min lägenhet

När?               Lördag 11 februari 2017

Hur?               Fylld av förväntan, med ett par öl på TV-bordet

Dokumentären handlar om bandet från begynnelsen, de första repen och de blir signade, fram till de utsålda spelningarna på Knebworth Park tre år senare, då över 2,6 miljoner människor försökte få tag på biljetter till dubbelkonserterna. För mig kan det inte bli bättre! Britpop-eran dog med Oasis trejde platta, så en dokumentär som bara handlar om tiden före detta (dvs. tiden när det är som allra bäst!) kan inte ha en bättre inramning!
Dokumentären gick på utvalda biografer förre sensommaren/hösten men då fick jag aldrig läge att se den. Därför har jag stora förväntningar när jag slår mig ner framför TV:n.

 

Dokumentären inleds med när bandet flygs in i helikopter över Knebworth park där 100000-tals fans väntar. Scenen går snabbt över till filmat material från de första repen i en sunkig lokal i en förort till Manchester. En nutida Noel berättar:

”Oasis’s greatest strength was the relationship between me and Liam. It was also what drove the band into the ground, d’you know what I mean”

 

Därefter jämför någon ur bandet, fast från replokalen 1993, bröderna Gallagher med bibelns bröder Abel och Kain – två bröder som ständigt bråkar och som till slut hugger kniven i varandra – Noel svarar då: ”Därför kommer vi bli världens största band. För att jag hatar honom (pekar på Liam)”

 

Dokumentären är precis som förra årets Nirvana-dokumentär uppbyggd på filmat material där intervjuer läggs på, dvs. det är aldrig filmade intervjuer, utan bilderna är tagna från privata och icke-privata arkivbilder och filmer med intervjuerna uppå. Vi får höra brödernas mamma berätta mycket om deras fattiga uppväxt och hur hon uppfostrade dem ensam sedan deras pappa (en pappa som för övrigt misshandlade hela familjen) lämnat dem. Redan tidigt säger en ung Liam att han en dag ska bli känd, varpå mamman svarar att hon hoppas deyt blir snart för hon behöver pengarna nu!


Oasis bildades egentligen av Liam, Paul ”Guigsy” McGuigan, Paul ”Bonehead” Arthurs och Tony McCaroll och hette The Rain, men det var först när Liams äldre bror Noel kom med och man bytte namn till Oasis som det hela började ta fart. Noel sa tidigt: ”Om vi ska bli av med Phil Collins och Sting, skräpmusik och McDonalds-musik måste vi in på listorna och krossa dem!”

 

Kort därefter kommer Noel till replokalen med en låt han skrivit kvällen innan… låten hete Live Forever. Bonehead vägrade tro att han skrivit den, ”Du kan inte ha skrivit en så bra låt!”. Efter att hela bandet kört låten i repan tar Noel ett kliv tillbaka och tänker:  ”det är nu det händer”

 

Lite senare förflyttas vi till första spelningen utanför Manchester. Platsen är skotska Glasgow där, som av en slump, Creations legendariska skivbolagsdirektör Alan MacGee befinner sig. Han däckas direkt av hur bra de är och kort därefter är bandet signade. Inspelningan av vad som skulle komma att bli ”Definitely maybe” kantas dock av svårigheter, konflikter och diverse problem. Man har svårt att få det att låta så bra som låtarna låter live. Noel klurar därför på en helt ny låt medan de andra går ut för att äta kinamat. När de kommer tillbaka har han skrivit ”Supersonic”!

 

Resten är historia. ”Definitely maybe” släpps och blir det snabbast säljande debutalbumet i brittisk historia. Vi får följa med när bandet erövrar världen (exempelvis Japan), dock misslyckas man i USA. Crystal Meth sägs vara den stora orsaken och bandet knarkade bort chansen den gången. De första riktigt stora bråken inom bandet, och främst mellan bröderna Gallagher, äger rum och vid ett tillfälle hoppar till och med Noel av bandet en kort period.
Dock skulle man återerövra kontinenten något senare efter att andra fullängdaren ”(Whats the story) monring Glory?” hade släppts. Nu hade soundet finslipats och tagit ytterligare kliv. Bombastiskt, symfoniskt och arenarockigt. Det nya soundet hade inte längre plats för gamla trummisen utan Alan White rekryteras in. De inledande singlarna ”Some might say”, ”Roll with it”, ”Wonderwall” och ”Don’t look back in anger”, kanske främst de två sistnämnda, krattar mattan för bandet över hela världen. Det finns inget större eller bättre band just då.

Oavsett kaoset runtomkring, med droger och splittringar och bråk, kan ingenting ta ifrån Oasis att man just där och då var större än allt annat.

 

Dokumentären avslutas skickligt med att ta oss tillbaka till dokumentärens inledningsscen där bandet precis ska upptrada på Knebworth park. En nutida Noel säger ett par ord som ger en bitter eftersmak över klimatet idag:

Det var den sista stora samlingen av folket före Internets födelse. Det är ingen slump att sådant inte händer längre. /…/. Nu kan det inte upprepas. Vi borde bli oroliga för det. För hur ser det ut om ytterligare 20 år?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *