Nytt, och sämre

Pressbild

I den här bloggens allra första blogginlägg skrev jag om bandet Mando Diao’s hypade tokhyllning efter att de släppt Fröding-tolkningar på albumet ”Infruset”. Jag oroades då över vilket nästa steg skulle bli för dem då framgång och folklighet inte alltid visat sig vara positivt för vidareutvecklingen. Efter släppet ”Aelita” några år därefter verkade mina farhågor vara dramatiserade.
Men efter senaste tiden måste jag nu tyvärr ändå ge mig själv och mina farhågor rätt. När ena delen av bandets huvudsakliga inspiratoriska duo Gustav Norén gästar lillebrorsan Victors housedoftande projekt ”State of sounds” samt pillrar med minimalistiskt konstnärligt avantgardepop (med inslag av porlande vatten, munspel osv.) i projektet Ma, ställde jag förhoppningarna till Björn Dixgård och återstoden av Mando Diao. Jag ansåg förr att Gustav var den coola, snygga, naturliga rockstjärnan i bandet men att Björn tillförde djupet och en viss sorts sofistikation i de låtar han sjöng på. Någonstans hoppades jag väl på en återgång eller möjligen vidareutveckling av de tidiga soundet. Men så fick jag höra nya singeln ”Shake” och knäcktes. Inte på det bra sättet som säg, när ”When we were winning” ramlade ner 2003 eller ”Daddy’s gone” kom 2008. Vad är det här?!? En disco-låt! Refrängen låter rent musikaliskt som hämtad från 70-talet och band som Chic eller Boney M. Nej tyvärr, Mando Diao’s storhet kommer för mig alltid vara ”You can’t steal my love” från 2004 års ”Hurricane bar”.

Nya låten ”Shake”:

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *