Mando Diao – och vägen till de svenska folkhemmens hjärtan

Bilden är hämtad från Sony Music
Folklighet, bra eller dåligt?
Den frågan har jag ställt mig den senaste tiden i samband med Mando Diaos nysläppta skiva Infruset. Ingen har väl lyckats undgå den senaste hypen kring detta dalmålstalande småstadsband. Till och med mina vanligtvis (musikaliskt) konservativa föräldrar frågade mig om jag hade hört bandet Mando Diao, och ”deras utomordentligt vackra Fröding-tolkning Strövtåg i hembyggden”, som de hade uppmärksammat på Svensktoppen (1:a placering, andra veckan rad). Efter att jag då svarat med att spela upp några av bandets tidigare verk (tror jag körde Sheepdog, Clean Town och någon till) så undrade mamma om detta skräniga läte kom från samma band. Jag kunde då inte undgå att tyst för mig själv ställa frågan;
”Är detta, trots listplaceringar, lovord och hyllningar, egentligen bra för Mando Diao som band?” 
Vi vet ju vad som hände ett annat svenskt rockband efter att de tagit sig an en annan svensk poets alster, och den hypen som skapades då och som nästan överskuggade allt annat bandet gjorde före och efter detta. Jag pratar såklart om Imperiet, och deras tolkning av Carl Mikael Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Låten som framför allt tog Thåström från skränig punkunge till riksskald, Imperiet från postpunkig alienation in till svensktoppslyssnares köksradio. Jag vill minnas att jag läst en intervju med Thåström där han berättar att han under Imperiet-tiden en gång satte sig i en taxi och chauffören helt plötsligt vänder sig om och utbrister: ”det är ju du som sjunger Bellman va?”
Efter detta, och visserligen efter en engelskspråkig skiva samt en avslutande (och enligt mig briljant) sista skiva, så splittrades Imperiet. Thåström själv kämpade på för fullt mot denna nyvunna folklighet och roll som folkhemshjälte, en kamp som till slut utmynnade i sju års massakrerande av (o)ljud i det engelskspråkiga bandet Peace, Love & Pitbulls. Ett drag som jag faktiskt till viss del tror räddade Thåströms karriär. Och som visade på en integritet av en annan värld.
En annan person som jag kommer att tänka på och som kommer från en liknande bakgrund, men som däremot valde folkligheten och de stora massornas väg är Håkan Hellström. Från en av Broder Daniels ursprungsmedlemmar, till trummis i legendariska Honey is Cool, tillbaka till BD och som därefter släppte en av Sveriges definitivt bästa debutplattor (Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000), till senare års moras och ja-sägande till det mesta som ”massan” gillar – allt från uppträdande på kronprinsessan Victorias födelsedag till att hylla ”barnartister” som Ulrik Munther. Vilken äkta indiekid kan idag stå för det där?
Så för att återknyta till inledningen av min text så är frågan vilken väg Mando Diao nu väljer. Skall de, likt Hellström ställa upp på det mesta, eller likt Thåström grotta ner sig i mer svårsmält kompromisslös musik och avskärma sig? Kommer de att måla in sig i ett hörn i och med den senaste skivan, eller är den en språngbräda in i nästa utvecklingsfas?
En sak är säker; med ett band som Mando Diao, som aldrig slutar förvåna och som aldrig är rädda att testa på något nytt (samarbetet med The Salazar-brothers är ett exempel av många), så är det nog ingen högoddsare att säga att de kommer med all sannolikhet lyckas överraska oss ännu en gång.

/Tobbe S.

Lyssna på: Förutom Infruset även på underskattade andra plattan Hurricane Bar, framför allt låtarna You can’t steel my love och singeln Clean Town

One thought on “Mando Diao – och vägen till de svenska folkhemmens hjärtan

  1. Såg igår att Strövtåglåten spelas i samband med en reklamfilm för Volvo, så frågan är nu om Mando helt enkelt har sålt sig? Om man tillåter sin låt att spelas i en reklam för något betydelselöst som en bil kan man fråga sig om Mando Diao nu inte valt att försöka mjölka ur så mycket som möjligt i och med sitt intång till den bredare massan. Min åsikt om saken går väl inte att ta miste om?!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *