Låt nummer sju

En söndagsbetraktelse. Har ni tänkt på att låt nummer sju på ett album ofta är albumets bästa?!? I alla fall hyffsat ofta. Slump? Konspiration?!?

Några exempel:

Beastie Boys – Hello nasty (1998)

7. Intergalactic

Ebba Grön – 1978-82 (samlingsalbum 1987)

7. We’re only in it for the drugs

Oasis – (What’s the story) Morning glory? (1995)

7. Some might say

Blur – The great escape (1995)

7. The Universal

Suede – Dog man star (1994)

7. New Generation

Love is all – Nine Times That Same Song (2006)

7. Felt tip

Caesars Palace – Cherry kicks (2000)

7. Oh yeah?

The Smiths – The Queen is dead (1986)

7. The boy with the thorn in his side

The Cure – Wish (1992)

7. Friday I’m in love

Bernard Butler – People move on (1998)

7. Not alone

The Cardigans – First band on the moon (1996)

7. Lovefool

David & The Citizens – For all happy endings

7. Belly full of butterflies

Lykke Li – Wounded rhymes (2011)

7. Sadness is a blessing

Lykke Li – I never learn (2014)

7. Never gonna love again

Pixies – Surfer rosa (1988)

7. Where is my mind?

Visst, på samtliga dessa album hittar jag ju flertalet andra låtar som är minst lika bra, om inte bättre, och flera av mina absoluta favoritlåtar med diverse artister återfinns både före och efter ”den magiska sjuan”. Men visst händer det lite för ofta att den bästa hamnar just på låtordning sju för att man inte helt ska låta det gå obemärkt förbi?!? Hitta era egna och fyll på listan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *