Jakten på konstnärens själ

Allting kan bli dittär en autofiktiv roman om artisten Robert Zimmerman – vi känner honom bäst som Bob Dylan. Arne Sundelin försöker att komma myten Dylan in på livet genom att teckna en bild av hans liv, en fantasi om en konstnärs väg. På köpet får man en liten biografi om den franske poeten Arthur Rimbaud. Också detta porträtt är ett försök att förstå vad som rör sig i huvudet på konstnären. Genom Rimbauds hallucinoriska skärpa följer vi med på en galen resa från Paris via Bryssel till London. Dylans väg är från den amerikanska landsbygden till The Village i New York City.

Detta sökande efter konstnärens själ återfinns också i oscarsbelönade filmen Searching for Sugar Man. Den amerikanske singer-songwritern Sixto Rodriguez slog aldrig igenom på 1970-talet. Detta öde och även Rodriguez musik för tankar till Nick Drake.
Den karismatiske Rodriguez är en riktig konstnärssjäl. Det säger i alla fall hans kollegor på fabriken där han arbetat i många år. I den lilla lägenheten där han bott i 40 år eldar han fortfarande med ved i en liten kamin. Samtidigt är han en superstjärna i Australien och särskilt i Sydafrika, där man länge trodde att han var död eftersom det inte kommit fler skivor. Sanningen var dock att Rodriguez plattor hade floppat i hemlandet USA och att han för längesedan gått vidare med sitt liv. Han stod på något sätt över bitterheten som troligen skulle följt en vanlig artist vars dröm hade krossats.
Också Dylan är en gåta för omvärlden. Personen Dylan existerar dock bara i människors huvuden, personen Robert Zimmerman är en man som gör det han själv vill. Ofta välregisserat, ty myten om sig själv står han själv bakom i stor utsträckning. Den långa vägen från hemstaden till The Village i New York City är fascinerande läsning, både det som Zimmerman själv upplever och det som han säger att Dylan upplevt. Genom att läsa Arne Sundelins roman får man en mix av både Zimmerman och Dylan, samtidigt som det är Sundelins tolkning av dem båda. Det skulle kunna vara väldigt förvirrande, men som historia är det likväl fascinerande och där sanning, lögn och myt möts får man faktiskt en ny bild av Bob Dylan.

Rodriguez gick inte under jorden eller något sådant. Hans artistskap föll i glömska, men hans vänner och familj visste ju alltid vem han var. Regissören till filmen, Malik Bendjelloul, spinner skickligt flera trådar som leder fram till återupptäckten av Rodriguez. Vem var han? Varför visste ingen att han sålt så många skivor i Sydafrika? Var tog han vägen? Mycket är höljt i dunkel, men ibland är en enkel förklaring det enda som behövs.

Sydafrika var en diktatur och ett mycket slutet land under apartheidtiden och för den vita medelklassen var Rodriguez en av de viktigaste artisterna. Hans musik och texter höll många unga människors mod uppe under de mörkaste åren. Även bland den vita befolkningen fanns förstås de som inte delade de styrandes politiska åsikter. Samhället var genompräglat av korruption, förtryck och censur. På något sätt blev just Rodriguez texter en symbol för motståndet mot allt detta.

När en musikjournalist många år senare vill ta reda på vad som hände Rodriguez slås man av faktumet att det man förväntar sig av en artist – ständigt ny musik – inte alltid stämmer. När inga nya skivor kommer betyder det inte att man är död. Världen snurrar ändå och livet är inte alltid rakt och det leder inte alltid dit man tror att man ska hamna. För sydafrikanerna innebar i alla fall sökande efter Rodriguez att en man återvände från de döda och att en konstnär fick en ny chans.

Rodriguez live hos David Letterman med en av mina favoritlåtar – Crucify Your Mind.

//Tobbe C.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *