Fåglar och mörker – The Tallest Man On Earth är tillbaka

Vid Dalarnas fina vattendrag Österdaläven så brukar det stå en helt vanlig man och fiska. Där i finner mannen i fråga sitt lugn och kan hitta inspiration i dess omgivning. Musiken hämtar kraft i de robusta och vackra miljöerna som kretsar kring hans hemvist Gagnef och texterna påvisar ofta fåglar av olika slag. Mannen kan även vara en av de hemligaste männen på jorden. Den här texten ska till största del försöka ge en bild av artisten och den musikaliska resa som gjorts under The Tallest Man On Earth.

Kristian Matssons musik har under de senaste sju åren arbetat sig fram till en plats bland de starkaste live-artisterna som Sverige har att erbjuda. Från de allra enklaste av spelningarna på en halvfull pub i Texas till den kommande spelningen på The Beacon Theater i New York i sommar. The Tallest Man On Earth, som Matsson kallar sig, släppte sin första självbetitlade EP 2006 och hade egentligen inga större föreställningar om vilken riktning det skulle leda eller i vilken omfattning det skulle breda ut sig över världens musikkarta.

I sina naturrika texter målar Matsson upp bilder och berättelser som tillsammans de ambitiöst utmejslade melodierna sätter hans musikaliska prägel. ›› I walk upon the river, like it is easier than land‹‹ och ≫With all this feber in my mind, I could drown in your kerosene eyes. Oh, you´re just a riddle in the sky. Where do my bluebird fly?≪ är två exempel på hur han väver in naturen och gör låtarna skönmålande, men samtidigt mörka i sin framtoning.

I en variation av gitarrer och framförallt olika stämningar på dessa, har han skapat en karaktäristik som funnit en stor publik, framförallt i USA där de verkligen tagit hans artiststil till sina hjärtan. När hans debutalbum Shallow Grave släpptes 2008 så var det framförallt låtar som The Gardener, Honey Won´t You Let Me In och I Won´t Be Found som beredde vägen till framgång. Många lyssnare och musikkritiker delade inte samma uppfattning om Matssons alster. Pierre Hellqvist recenserade den i Sonic Magazine och gav den 4/10 i betyg och avslutade recensionen med  ››Men ändå, känslan av att ha lyssnat på »Shallow Grave« kan varje gång sammanfattas: musik blir inte nödvändigtvis ens egen bara för att man själv gör den.‹‹ Andra mer positiva vindar blåste dock på andra sidan Atlanten och Pitchfork stämplade kraftiga 8.3 i betyg och menade att ››Matsson is a natural-born folksinger, earnest, clever, and comforting.‹‹

Oavsett vad de olika musikjournalisterna tyckte så arbetade Kristian Matsson på med sitt enfaldiga turnerande och fann sin publik med sina nerviga och infångande spelningar. Dels med en självsäker uppsyn och förmåga att fånga kärnan av de låtar han framförde. Men också förmågan att ge låtarna en annan kostym live, jämfört med hur de låter på skiva. Om man inte var där själv, så finns det fina videor på Youtube som visar hur han i sin enkelhet gör låtar levande genom sin utpräglade och närvarande stil. The Gardener, inspelad på Seattle-baserade radiostationen KEXP i slutet av 2008, är ett sådant exempel på det som uppskattades av publiken vid det tillfället. Rösten fick en mörkare ton och gitarrspelandet föreföll mer avslappnat än det som kunde höras på skivan. Hans framträdanden lockade publik till spelningarna och via hårt arbete i USA så byggde The Tallest Man On Earth en stark grund att stå på. Och möjligheten att vara förband till Justin Vernons band Bon Iver försämrade inte hans möjligheter. Matsson har själv sagt att folk som såg honom där senare återvände  till hans egna spelningar något år efter turnén med Bon Iver. Ett lyckat koncept i bransch som i många fall är fullpackad med utbud och skoningslös i sin natur. Om du levererar som artist, både på skiva och på spelningarna så kommer folket att komma till dina konserter.

Nästkommande skiva som släpptes av The Tallest Man On Earth betitlades med The Wild Hunt och var mer mjukare i sin ljudbild och en mer harmonisk skiva i sitt utförande. Dock påpekade Matsson två år efter The Wild Hunt, 2012, under programmet Morning Becomes Eclectic (På KCRW) med Jason Bentley, att The Wild Hunt ››was a cheap shot.‹‹ Under samma intervju påpekade han även att Håkan Hellström är en av hans hjältar. Vilket Bentley, inte helt oväntat, inte alls kunde kommentera och ställa följdfrågor på. Men det är desto vanligare med frågor om hans likheter med Bob Dylan. Han själv har i flertalet intervjuer påpekat att han har andra starkare referenser än det som kommer ur Dylans alster, men att han givetvis började lyssna på honom väldigt tidigt och har delar av sin musikaliska grund därifrån. I mångt och mycket hänvisar Matsson till tidig amerikansk folkmusik av Woody Guthrie och även till britten Nick Drake. Även Cat Power, Bruce Spingsteen och Emmylou Harris har nämnts som inspiration. Hans väg fram till dagens låtalster är således inte enbart hämtade från Highway 61 Revisted eller Blood On The Tracks som många är snabba att påpeka. En röst och en gitarr är ingen unik kombination.

I december 2010 genomförde Kristian Matsson två spelningar på Södra Teatern i Stockholm och i Dagens Nyheter gav Nils Hansson honom ett fint omdöme. Trots att Matsson intagit allt större teaterscener runt om i USA och i Europa föreföll han vara tämligen okänd i Sverige bland ”vanliga” musikkonsumenter. Tidigare samma år genomförde han en spelning i Göteborg, i Annedalskyrkan, under festivalen Way Out West.  Samma år släppte han även EP:n Sometims The Blues Is Just A Passning Bird, som innehöll fem riktigt bra spår som skiljde sig lite från tidigare utgivet material. Thrown Right At Me och The Dramer (på elgitarr) har sedan dess varit två tongivande låtar på hans spelningar.

I Juni 2012 var det dags för Matsson att släppa sin tredje skiva, There´s No Leaving Now, och den mottogs på ett annat vis i Sverige än vad de tidigare skivorna gjorde. Jan Gradvall gav den högsta betyg (5) i DI Weekend (2012-06-08) och skriver bland annat ≫Och vad ska man säga om titelspåret? Kristian Mattson [sic!] ställer plötsligt ifrån sig gitarren, går i stället fram till pianot och framför en låt som Carole King kommer att svära över att hon inte har skrivit≪ När Sonic Magazine (nummer 69, 2013) gjorde en sammanställning av de bästa svenska albumen genom tiderna så rankade Tomas Andersson Wij den plattan som nummer två på sin personliga lista. Ett gott betyg om något när det kommer från Wij, md bakgrund som musikjournalist och numera en väletablerad musiker.

Skivan innehöll spåret 1904 som släpptes som singel och det blev inledningen till ännu ett steg framåt i hans musikaliska utveckling. Han spelade in allt hemma i Gagnef och hade enligt en intervju med KEXP haft mer tid till den här skivan och kunde således spela in under lugnare former. Tillsammans med ett mer harmoniskt privatliv så arbetade han fram en skiva som innehöll andra instrument än bara gitarr och piano. Han fortsatte väva in natursköna miljöer och arbetade sig även igenom yngre dagar i sitt liv i Criminals och även sin egen (?) roll som lillebror i låten Little Brother. Textraden ≫Why are you drinking again, little brother?≪ skulle kunna vara en indikation på att alkoholen har haft en försvårande närvaro i Matssons liv och att det för de runt omkring honom, inneburit en del oro.

Det för tankarna till Jason Molina, bland annat känd under namnet Songs:Ohia, led av svåra alkoholproblem. Matsson själv, var med och spelade på en stödkonsert för Molina på Södra Teatern i januari samma år. Molina saknade sjukförsäkring och musikerna försökte samla in pengar till hans vård. Men sorgligt nog så klarade inte Molinas kropp av det hårda levernet utan avled 2013 av sitt missbruk.

Under 2012 och 2013 turnerade The Tallest Man On Earth runt med Timothy Showalter och hans band Strand Of Oaks. Utifrån de få intervjuer som finns så är det ingen hemlighet att Kristian och Timothy står varandra väldigt nära. De turnerade tillsammans under en period och när Timothy sjunger ≫Thank you Kristian for keeping me clean≪ på sin senaste skiva HEAL så ger det en tydlig bild över hur vänskap kan vara en räddning ur missbruk och att dessa båda vänner funnits där för varandra.

There´s No Leaving Now andades ett lugn som bara bitvis visat sig innan. Materialet gjorde sig mycket bra live och låtar som Revolution Blues och To Just Grow Away kunde visa sig i nya skepnader på diverse radioframträdanden och livespelningar, vilket passade dem alldeles utmärkt. 

Matssons musikaliska spännvidd går med ett par enkla sökningar att finna på Youtube och det finns några väldigt bra versioner av egna låtar och även en del covers. En cover som verkligen uppskattats är hans version av David Bazans Lost My Shape som han genomförde hos KEXP i september 2012. En cover som han ofta spelat på livespelningar är Paul Simons Graceland. Matsson gjorde en egen version av den och plockade bort textrader som han inte ansåg vara något han ville framföra. Låten har ofta vävts ihop med titelspåret från hans andra platta, The Wild Hunt, och då har Amanda Bergman (Idiot Wind) kommit upp på scenen för att närvara i en bejublad duett.

I en intervju med Face Culture från 2011 fick Matsson frågan: ≫Do you think it can ever turn into a band with a drummer and a basist?≪ Med viss tveksamhet och men ändå med övertygande bestämdhet svarade Matsson: ≫You´ll never know, you´ll never know. But probably not.

Den kommande världsturnén kommer att göras med fullband och i dagsläget har det inte avslöjats vilka som ska vara med honom på scen. Givetvis var det inte lätt att 2011 veta sin plats på den musikaliska kartan 2015, men det känns som en väldigt ambitiös och gedigen satsning från både Matsson och skivbolagets håll. På Sverigeturnén 2013 tog dock Matsson med sig Stefan Sporsén och Björn Almgren från Augustifamiljen och Mats Winqvist (basist), tidigare medlem i deras gemensamma band Montezumas. Dessutom har Matsson gjort enstaka framträdanden med basist och trummis (Från bandet Francis) på kanske en av hans största hits King of Spain.

Det nya albumet, Dark Bird Is Home, släpps den 12 maj. Han spelar i Göteborg (Pustervik) och Stockholm (Göta Lejon) i sommar under världsturnén. Många av låtarna har skrivits under den senaste världsturnén och därför finns det säkerligen plats för många historier och känslor som utspelar sig på vägen och under en längre tidsperiod.

På sin nya singel Sagres, som syftar till ett samhälle längst ner på Algarve-kusten i Portugal som man i tidiga dagar trodde var världens ände, så sjunger Matsson om vad som tillsynes nuddar vid svårigheterna med relationer och större frågor om livets gång. ≫Went to where the world did end. Read of death in waves and out. So this is when we walked away.

Ett annat spår på den kommande skivan är Timothy, som gissningsvis handlar om Timothy Showalter (Strand of Oaks) i någon utsträckning.

Den 12 maj vet vi mer om vad den fiskande dalmasen har att erbjuda.

 

 

 

 

 

 

 

Källor: pitchfork.com, kexp.org, kcrw.com, faceculture.com, Sonic Magazine, gradvall.se, wikipedia.se, dn.se, gp.se och deadoceans.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *