Ett komplett album #1

Det finns ett fåtal riktigt bra skivor.  Ni vet sådana där skivor där inte en enda låt på albumet är dålig, eller ens något sämre. Jag pratar inte om singelalbum, det vill säga album med många singlar, utan helt enkelt en skiva där varenda jävla låt är det bästa som gjorts! Vi i Alternativet tänkte lite då och då tipsa om just sådana här plattor. Både skivor som är någorlunda aktuella och några som fallit i glömska.
Redovisningen av dessa album följer inte en speciell inbördes ordning efter ”bästa först” eller liknande, utan vi tänkte oss lite då och då flika in med dessa livsavgörande mästerverk.

Texten om den skiva som är först ut är skriven av mig (Tobbe S.) men jag vet att Tobbe C. stämmer in till 100%.

#1 Broder Daniel Forever – artist: Broder Daniel

Bilden är hämtad från Dolores Recordings under Warner Music Sweden

Efter två fullängdare och en omfattande journalistisk bevakning, som dessutom kryddas med diverse skandalomsusade liveframträdanden väljer EMI med underetiketten Jimmy Fun att droppa kontrakten med Broder Daniel. Dessutom hade bandets frontfigur Henrik Berggren ett kraschat förhållande bakom sig. Kontraktslösa, slutkörda och med nya avhopp från medlemmar är man totalt uträknande av den svenska musikeliten. Hela denna nedåtgående spiral kröner man dessutom med århundradets mest katastrofala liveframträdande på Emmabodafestivalen 1997 (ryktet säger att Emmabodafestivalen fortfarande har en klausul på att man aldrig igen får boka BD!). Man hade inom bandet sagt att den här spelningen inte skulle gå fel, man hade ett gäng nya låtar som för första gången skulle framföras live och inställningen från början var verkligen att man inte skulle missa den här chansen. Tyvärr fick man en speltid tre på lördagsnatten och dagen börjar med att man käkar hasch till frukost. När spelningen sedan närmar sig ligger Anders i en hög och spyr och får till slut bäras upp scen. Väl där lyckas han få på ett bossanovakomp på synten som går igenom hela spelningen, inga av de nya låtarna sitter, Lars spelar otakt hela tiden, Henrik står längst fram (ramlar dessutom av scenen två gånger) och skriker till publiken att: ”ni vet ingenting om oss!”.
Efter tre låtar avbryter man hela spelningen och går och lägger sig i gräset. Johan Neckvall kände att sitt avhopp var helt logisk, andra sa till Håkan Hellström (som skulle börja spela bas med bandet) att det var dödsdömt för honom att hoppa på den här skenande karusellen. Men i efterhand tror jag, och även medlemmarna själva, att detta var precis vad de behövde. Efter denna totala kaosurladdning gick man senare in i studion och spelade in Forever under januari 1998. Inspelningsformen var mer fokuserad än någonsin tidigare. Även om gruppens tidigare album stundtals handlat om olycklig kärlek har den aldrig varit lika tydlig som på Forever. Henrik har sagt att han lätt drabbas av dödsångest vid kraschade förhållanden. Lyssna på inledanade ”I’ll be gone” så förstår ni. Henrik själv har sagt att han inte trodde han hade långt kvar när han skrev den låten. Men det var låten ”Whirlwind” som fick sätta prägeln på soundet på hela skivan. Efter att Henrik hade skrivit den visste han att hela skivan måste låta oerhört bombastiskt och romantiskt. Den oupptäckte producenten Mattias Glavå förstod mer än vad hans föregångare hade gjort, vad Henrik ville med den här skivan. Även om de hade en hel del konflikter där Henrik&co verkligen fick stå på sig för att det skulle låta som de ville (exempelvis användandet av reverb som vid den här tiden ansågs vara väldigt ute).

Resultatet blev enastående. En av världens genom tiden bästa plattor. Men som, på grund av sitt otidstypiska sound, nästen gick osedd förbi vid släppet. Skivan fick mediokra recensioner och glömdes ganska snart bort. Fram tills att Lukas Moodyson valde att ha med två av låtarna i sin storfilm Fucking Åmål. Helt plötsligt kunde 1980-talets ungdomar äntligen se i vilken kontext BD’s låtar skulle sättas in i. Helt plötsligt fick de ett soundtrack till deras liv. De fick någon annan som förstod precis hur tufft, jobbigt och tungt allt är. Från Fucking Åmål och framåt, inte minst genom Hellströms tokhyllade solodebut 2000 som bara spädde på Broder Daniels framgångar, har albumet bara växt och växt. Jag tror att om man någonsin ska sammanfatta 1990-talets mest betydande och avgörande album så kommer Forever garanterat komma högt upp, om inte allra högst upp.

Låtlista:
1. I’ll be gone
2. Dark heart
3. Old in just one day
4. You bury me
5. Happy people never fantasize
6. Whirlwind
7. The name is Brother Daniel
8. Love doesn’t last
9. Dream y Days away
10. No time for us

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *