Bäst just nu!

I väntan på mitt och Tobbes större reportage och analys över festivaldöden (håll utkik framöver) presenteras här en bäst just nu-lista. Den här sommaren har enligt mig givit oss ett par riktigt grymma singlar. Dessa presenteras här utan inbördes ordning:


Bilden är hämtad från www.roxyrecordings.se

Nicole Sabouné – I surrender
http://www.youtube.com/watch?v=dxWjkFfvEMQ
Nicole går från klarhet till klarhet efter varje
singelsläpp och senaste alstret, Joy Divison-
syntpoppiga I surrender är klart bäst hittills.
Låten handlar om det som utmärker de flesta riktigt
bra poplåtarna -olycklig kärlek. Samarbetena med
Ola Salo (tidigare The Ark) och Niklas Stenemo
(Tidigare The Mo, numera sångare i utomordentliga
Kite) märks tydligt och jag ser sjukt mycket fram emot debuten som släpps under hösten. Fantastiskt mäktig låt!

Miss Li – Transformer
http://www.youtube.com/watch?v=6lADQRaN4W8


Bilden är hämtad från www.national.se

Miss Li, eller Linda Carlsson som hon egentligen heter, är enligt mig en av de största svenska musikaliska talangerna vi har haft de senaste tio åren. Det är svårt att föreställa sig att hon aldrig hade spelat musik förrän hon fick ett infall och köpte ett piano 2006, lärde sig spela, fick skivkontrakt samma höst och produktiv som få har hon fram till dagens datum hunnit med att släppa sex(!) fullängdare.
Hennes musik har varierat mellan alltifrån jazz, blues, pianopop och folkrock men på senaste skivan Wolves har hon hittat hem. Singeln Transformer är ta mig fan bland de bästa poplåtarna på riktigt, riktigt länge! Lyssna och njut!

Babyshambles – Nothing comes to nothing
http://www.youtube.com/watch?v=D89QL1XtMos

 

                                          Bilden är hämtad från www.parlophone.co.uk

Va? Är det sant?!? Jag kan knappt tro det utan att behöva nypa mig i armen, med Pete Doherty & co är tillbaka! Med en fantastisk singel som doftar Springsteen och Lundell, men med den där Dohertyska touchen som vi har lärt oss att älska. Jag var rädd att Pete skulle fortsätta på den inslagna vägen och köra på som soloartist. Visst, 2009 års Grace/Wastelands var ett friskt, men ack så tråkigt, livstecken från 00-talets kanske mest skandalomsusade rockpoet. Det är därför jag fick panikbromsa bilen och väja in mot närmaste parkeringsficka när jag hörde den välbekanta stämman från bilradion för ett par dagar sedan. Helt enkelt ännu en anledning att längta till hösten!

/Tobbe S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *