Allt är bara house!

”Allt är bara house ändå!” brukar jag ofta uppgivet säga nuförtiden angående dagens musikklimat. ”Vad lyssnar du själv  på?” brukar man då få som fråga. Ja, vad lyssnar jag själv på egentligen? Det snabba svaret är: ”Ingenting från efter 1998!”
Men stämmer detta? Visst, kollar jag snabbt igenom min iPhone (ja, jag äger en iPhone!) så domineras musikinnehållet av 90-tals pop. Men det måste väl ändå ha släppts bra musik efter det? Mitt svar är: ”NEJ!”
Mina vänner och kollegor hävdar oftast det motsatta. Jag brukar då be dem nämna en skiva de senaste åren som verkligen förändrat/påverkat världen. Det första svar jag brukar få är: ”Vem köper egentligen skivor idag?”, men därefter brukar en sorts fundersam tystnad infinna sig. ”Hur menar du?”.

Jag kan förstå att Swedish House Maffia betyder mycket för dagens ungdomar, men om några år, säg tio, kommer man då prata om Swedish House Maffias första skiva (eller snarare låt ”då man inte köper skivor idag”!) och hur den definierade ett helt tidsskede såsom Definitely Maybe och (whats the story) Morning glory gjorde för britpopen, eller Nirvanas Nevermind och låten Smells like teen spirit gjorde för grungen?

Jag tror inte det. Men å andra sidan är jag nog fruktansvärt omodern! Nej nu får det bli en till kaffe och en skiva. För tillfället lutar det åt Suedes första…

Lyssna på:

Oasis – Don’t look back in anger
https://www.youtube.com/watch?v=r8OipmKFDeM

Nirvana – Smells like teen spirit
https://www.youtube.com/watch?v=hTWKbfoikeg

/Tobbe S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *